| Musikböckerna sönderfaller i
tre kategorier: – läromedel inom rock, pop, jazz, t ex elgitarr, ensemblespel, Real Rock-böcker; – punkt nu-böckerna, spelböcker för musikskolan; – samt biografier och historiska böcker. |
|
| I omvänd kronologisk ordning: | |
| 1. Popboken, 2020; nybörjarensemble | |
| 2. Trombon.nu (med Anders och Roger Norén), 2019 | |
| 3. Just när du trodde allt var över (med Mikael Andersson), 2018; om Ripp-Rock i Piteå | |
| 4. Alla tiders musikhistoria, 2017 | |
| 5. Tusen tips för gitarr, 2016 | |
| 6. Nya Elgitarr, 2016 (med en stor mängd extramaterial, se www.nya-elgitarr.se) | |
| 7. Gitarrsångboken, 2015 | |
| 8. Blockflöjt.nu, 2014 | |
| 9. Kanonljud, 2013; om sound, effekter, etc | |
| 10. Gitarrhits Rockklassiker, 2012 | |
| 11. Gitarr.nu 2 (med Jan-Olof Eriksson), 2012 | |
| 12. Gitarr.nu (med Jan-Olof Eriksson), 2011 | |
| 13. Stora gitarrboken, 2010 | |
| 14. Violin.nu 3 (med Karl-Bertil Norlén, Roger Norén och Anders Norén), 2010 | |
| 15. Real Guitar Book, 2010; om gitarrens alla aspekter och stilar | |
| 16. Real Soul Book (med Hans Hjortek), 2009; plankningar av soullåtar | |
| 17. Gitarrkomp 2, 2009 | |
| 18. Improvisera på gitarr, 2009 (jazz- och rockimprovisation) | |
| 19. Gitarrhits Heavy Metal, 2008 | |
| 20. Ukulelekomp (med Jan-Olof Eriksson), 2008 | |
| 21. Jazzin’ (jazzensemble, med Hans Hjortek, åtta böcker för olika instrument), 2008 | |
| 22. Pianoboken.nu 2 (med Kristina Nilsson och Anders Norén), 2008 | |
| 23. Gitarrhits, 2007 | |
| 24. Violin.nu 2 (med Karl-Bertil Norlén, Roger Norén och Anders Norén), 2007 | |
| 25. Pianoboken.nu (med Kristina Nilsson och Anders Norén), 2007 | |
| 26. Real Bass Book (med Sven-Erik Johansson), 2006 | |
| 27. Real Swedish Book (med Hans Hjortek), 2006 | |
| 28. Gitarrkomp (med Jan-Olof Eriksson), 2006 | |
| 29. Flöjt.nu 3 (med Roger Norén och Anders Norén), 2006 | |
| 30. Violin.nu (med Karl-Bertil Norlén, Roger Norén och Anders Norén), 2006 | |
| 31. Trumpet.nu 2 (med Roger Norén och Anders Norén), 2005 | |
| 32. Altsax.nu 2 (med Roger Norén och Anders Norén), 2005 | |
| 33. Klarinett.nu 3 (med Roger Norén och Anders Norén), 2005 | |
| 34. Real Rock Classics (med Hans Hjortek), 2004 | |
| 35. Flöjt.nu 2 (med Roger Norén och Anders Norén), 2004 | |
| 36. Trumpet.nu (med Roger Norén och Anders Norén), 2004 | |
| 37. Altsax.nu 2 (med Roger Norén och Anders Norén), 2003 | |
| 38. Flöjt.nu (med Roger Norén och Anders Norén), 2003 | |
| 39. Klarinett.nu 2 (med Roger Norén och Anders Norén), 2002 | |
| 40. Altsax.nu (med Roger Norén och Anders Norén), 2002 | |
| 41. Real Rock Book 2, 2001 | |
| 42. Klarinett.nu (med Roger Norén och Anders Norén), 2001 | |
| 43. Can you hear what they're playing? (doktorsavhandling om gehörsspel), 2002 | |
| 44. Gitarrackord, 2000 och senare | |
| 45. Tio nedslag i 1990-talets rockharmonik (forskningsrapport), 2000 | |
| 46. Arrboken (med Hans Hjortek), 1999 | |
| 47. Rockens århundrade (musikhistoria), 1999 | |
| 48. Beatles harmoniska språk (forskningsrapport), 1998 | |
| 49. Real Rock Book 1, 1999 | |
| 50. Jazzens historia (undervisningsmaterial i musikhistoria, MH Piteå), 1996 | |
| 51. Rockens historia (undervisningsmaterial i musikhistoria, MH Piteå), 1996 | |
| 52. Rockgruppen (med Sven-Erik Johansson, Micke Långs, Esbjörn Mörtzell och Olle Strandberg, fem böcker för olika instrument), 1995 | |
| 53. Improvisera jazz, blues & rock, 1994 | |
| 54. Spela elgitarr (nybörjarbok), 1992 och senare | |
| 55. Elgitarr Heavy Metal, 1992 och 2001 (då under titeln ”Elgitarr 3”) | |
| 56. Elgitarr Extra, 1991 | |
| 57. Elgitarr Rock & Blues 2, 1989 och senare | |
| 58. Elgitarr Rock & Blues 1, 1985 och senare |
Allt materialet är fritt och får användas hur som helst. Låtarna finns som mp3- och pdf-filer.
Elgitarrböckerna bygger på två grundprinciper som jag tror på:
Det man vill lära sig är att spela hela låtar.
Musikteori är inte nödvändigt förrän efter ett tag. Ett långt tag.
Om den första principen kan sägas att det är lite tråkigt med böcker där man hittar riffet till en känd låt, eller versen och refrängen men inte sticket, eller vad det nu kan vara. Jag förstår att sådant kan anses nödvändigt ibland, har själv varit med och skrivit sådana böcker, men tycker att det bör undvikas i det längsta. På samma sätt har jag med åren mer och mer kommit fram till att det är bäst att få spela originalsolot. Den principen har jag inte hållit så hårt, främst därför att vissa låtar, med You Really Got Me och Smoke On The Water som typiska exempel, är så populära och har så lätta komp att man gärna vill ge sig på dem i ett tidigt skede. Medan solona å andra sidan är väldigt besvärliga. Jag är fullt medveten om att jag kan ha valt fel, men de versioner som finns i böckerna är de val jag har gjort.
Musikteori är inte nödvändigt för den som börjar spela rockgitarr. Den som vill lära sig vad tersparalleller är och vilket ackord som är subdominanten i Bb-dur kan utan större problem hitta läroböcker i ämnet. Det är viktigare att få in ackorden och sololicksen och formkänslan i kroppen. Vilket man gör genom att lyssna och spela. Till vilka låtar som helst. Till exempel de som finns i elgitarrböckerna.
Man kan lära sig musikteori senare. Långt senare. Varken Paul McCartney eller Benny Andersson kan noter. Neil Young hävdar att han inte vill veta teoretiskt vad han gör, det skulle störa hans kreativitet.
Och så vidare.
Den första boken i serien, ELGITARR ROCK & BLUES 1, kom ut 1985. Den var en omskriven version av ett kompendium i elgitarrspel för musikhögskolestudenter som jag hade satt ihop 1983.
ELGITARR ROCK & BLUES 2 kom 1988. ELGITARR EXTRA kom 1991. ELGITARR HEAVY METAL kom 1992 och SPELA ELGITARR samma år.
Mest av copyrightskäl har böckerna gjorts om då och då. Elgitarr 1 kom i en ny version 1995, då med CD (så betydligt mer behagligt än att böka med kassettband) och med en standardtabulatur. Det är märkligt att tänka sig att det inte fanns någon standard för tabulatur i mitten av 1980-talet. Jag använde i den första versionen ett system som angav läge (alltså, vilket band ligger vänster pekfinger på?) och sen band inom läget. Detta innebar att samma fras i olika tonarter såg likadan ut i tabulaturen, samt att man slapp läsa tabulatursiffror som 20 och 22. Samtidigt innebar det att vissa tabulaturer blev ganska krystade. Och 1995 var det inga tvivel om att det fanns en standard för tabulatur – via Guitar World, Guitar Player och så vidare. Jag anpassade mig lydigt till standarden.
Elgitarr 2 kom i en ny version 1996.
Heavy Metal-boken byggde mycket på ”shredding”: Yngwie, Steve Vai, Nuno Bettencourt – den som kan spela fortast vinner. Vid samma tid som vi gjorde inspelningen till boken, i oktober 1991, slog Nirvana igenom och grungen knuffade bort alla shreddande hjältar. Boken blev omodern innan den kom ut. Av det skälet, och av copyrightskäl, gjorde jag om Heavy Metal 1997. Vi hittade dock inget riktigt bra namn på boken – förlaget ansåg att heavy metal var ute vid den tiden, vilket kanske ägde en viss riktighet – och boken fick heta ELGITARR ROCK & BLUES 3.
Detta fick en märklig konsekvens: Både Elgitarr 2 och Heavy Metal var tänkta som uppföljare till Elgitarr 1 – elev och lärare skulle, tänkte jag mig, i samråd bestämma om eleven ville gå vidare mer åt ett traditionellt rock och blueshåll eller mer åt ett hårdsrockshåll. Alltså börjar både Elgitarr 2 och Elgitarr 3 ungefär där Elgitarr 1 slutade… vilket måste ha varit störande för de som har spelat igenom böckerna i tur och ordning; det är ungefär som om Sauron skulle ha ryckt till sig ringen ur handen på Gollum precis innan Gollum ramlar ned i Domedagsklyftan och hela eländet hade fått börja om från början; eller som om… ja, ni fattar.
Möjlighet till att göra om böckerna finns när upplagorna tar slut. 2007 började upplagan av Elgitarr 2 ta slut. Tog slut gjorde även tillståndet att trycka Neil Youngs ”Like a Hurricane.” Jag tog tillfället i akt att göra om boken: tog bort några av de svårare sakerna mot slutet och lade in nya låtar. Med tanken att låta boken bli lite lättare än den varit förr.
Och med tanken att göra om Elgitarr 3 när den upplagan tar slut. Och låta den börja i den svårighetsgrad där den nya Elgitarr 2 slutar. För att äntligen få lite ordning på alltsammans.
Förhoppningsvis blir böckerna bättre, eller i alla fall inte sämre. Jag beklagar djupt att låten Hideaway försvann från Elgitarr 2; jag saknar redan Like a Hurricane. Samtidigt kan jag tycka att alla låtar borde bytas ut mot modernare låtar.
När man hamnar i sådana tankar dyker dock följande problem upp:
Vad är en klassiker? När blir en klassiker en klassiker?
Kom ihåg att de flesta av de här låtarna valdes 1983. De flesta som spelar ur böckerna nu var inte födda då. Många lärare som använder böckerna var inte födda då. Boy George och Police och Madness och Men At Work och Thomas Dolby och Irene Cara låg på listorna. När jag gjorde den första versionen av den första boken visste jag, med fullständig säkerhet, att Johnny B. Goode var en klassiker. Det var också ganska tydligt att Smoke On The Water var det. Jag tog med Black Magic Woman för att den var rätt känd inom den krets där jag levde och för att den var pedagogiskt lämplig. Samma sak med Taj Mahals version av Divin’ Duck Blues. Som bluesklassiker valde jag Robert Johnsons Ramblin’ On My Mind. Men jag funderade mycket länge på om Z.Z. Tops Tush verkligen var en klassiker. Jag bestämde mig inte förrän jag spelade på en scen där uppenbarligen ett kristet band hade spelat nyligen. Jag hittade en låtlista som var full av titlar som Hans eviga kärlek, Styrkan i Jesus och så vidare. Men längst ned stod det:
X: Tush
Extranummer: Tush. Och jag tänkte: Om ett kristet band spelar Tush, en låt vars budskap är ”give me a piece of ass”, så måste låten vara en klassiker.
Den papperslappen var faktiskt det avgörande skälet till att jag tog med låten i boken.
I dag, snart tjugofem år senare, tror jag inte att någon skulle ifrågasätta Tushs klassikerstatus. Medan andra låtar, som Black Magic Woman, kanske håller på att försvinna i historiens mörker… men (återigen kanske) hålls vid liv delvis därför att de finns med i en bok som används så mycket.
Det är svårt att veta.
Men i alla fall. Modernare låtar. Ibland är allting så uppenbart: Metallicas Enter Sandman och Nirvanas Smells Like Teen Spirit. Måste med. Liksom Oasis Wonderwall. Men det är då det visar sig att Oasis förlag är hopplösa. Det går bara inte att få tillstånd till att trycka låten. Alltså ingen Wonderwall.
Jag har funderat mycket, till och från, på om det skulle gå att göra om boken varje år. Eller åtminstone vartannat. Med nya låtar. Dom senaste hitsen.
Men jag tror inte att det skulle funka. (Helt bortsett från att det ju ändå finns ett antal klassiker, även om det ibland är svårt att säga vilka dom är, som varje elgitarrist så småningom kommer att lära sig. Även om låtarna är gamla. Bachs musik är också gammal.)
Jag tror att många musikskolelärare skulle blir förvirrade av att boken förändrades för varje upplaga. Att man inte skulle känna någon kontinuitet.
Ändå kliar det i fingrarna på mig ibland att få pröva.
Spela Elgitarr gjordes för att vara en nybörjarbok, vars användare kanske skulle vara tolv år, ibland ned mot tio. När jag gjorde den första versionen tänkte jag att det inte skulle spela någon roll för en tolvåring om en låt hette Twist and Shout och hade spelats in av Beatles eller om den hette Dance All Night och var en pastisch som jag hade skrivit. Jag skrev alltså sjutton pastischer (och hade rätt roligt, inte minst när jag satte ihop Led Zeppelin-pastischen där varje textrad var en av Led Zeppelins låttitlar). Boken sålde okay. Nån gång i början av 2000-talet råkade jag emellertid lyssna på inspelningen och grimaserade illa. Spelade vi verkligen så illa? Och det soundet…
(Märkliga saker kan hända i inspelningsstudion. Jag minns med en blandning av ilska – ilskan kommer tillbaka – och klentrogna huvudskakningar den tekniker som jobbade med oss på en produktion och som, fick vi veta när sångarens flickvän tittade in i studion, jobbade så att han tryckte på REC och sen rullade över sin stol till en dator. Han spelade sen dataspel tills bandet tystnade och tryckte på då på STOP. När sångarens flickvän hade berättat detta försökte jag pressa killen. Vi hade tre tagningar och jag frågade vilken som var bäst. ”Det får vi bestämma”, sa han. ”Nej, det är bättre att du säger”, sa jag, ”vi har varit upptagna med att spela, det är ju du som har kunnat lyssna koncentrerat…” Jag kom ingenstans och eländet ledde till att vi blev tvungna att göra om stora delar av inspelningen; det fanns emellertid inte ekonomi till att göra om allt; vissa trumreverb och andra saker stör mig fortfarande. Efter att ha varit med om några sådana saker är jag idag betydligt mer tolerant när jag hör inspelningar, särskilt till läroböcker, som kunde ha varit bättre.)
I början av 2000-talet handledde jag också en student som skrev en C-uppsats om gitarrlärare i kommunala musikskolan; lärarna blev bland annat intervjuade om vilket material de använde och vad de tyckte om detta. Någon eller några av lärarna uttryckte att Spela Elgitarr var lite trist eftersom det inte fanns några kända låtar i boken. Och jag fick en ahaupplevelse.
Aha! upplevde jag. Det kanske inte spelar någon roll för eleverna om det är KG Johansson eller John Fogerty som har skrivit låten. Men det kan spela en väldigt stor roll för läraren. Han eller hon kanske dansade med sin blivande livspartner första gången till Proud Mary eller Down On The Corner. Eller vad det nu kan vara. Och lärarens inställning till låten/låtarna kommer att påverka lärarens undervisning. En entusiastisk lärare kommer att göra det roligare för eleven än en lärare som trött säger ”Nu ska du få spela en låt till som KG Johansson har skrivit” (kvävd gäspning).
Jag gjorde genast om boken. Året när den nya versionen kom ut fördubblades försäljningen.
1984-85 hade nästan varje stereoanläggning en balanskontroll. Någonstans, jag minns faktiskt inte nu hur det gick till, om det var helt mitt eget ansvar eller om det fanns några praktiska skäl eller så… men någonstans fattades beslutet att spela in låtarna med gitarrsolon i bara en kanal. (I den första versionen var det till och med så att solon och sång låg ensamma i en kanal, med tanken att man skulle kunna lyssna på solona utan komp, för att höra bättre exakt vad som gjordes. Den tanken lades ned 1995.)
I dag har få stereoanläggningar en balanskontroll. Mixen med gitarrsolon i bara en kanal är en kompromiss. En lösning kunde vara att lägga två versioner av varje låt på CD: en ”vanlig” mix och en mix utan solon. Men en CD rymmer bara ca 80 minuter musik, och två versioner av alla låtar skulle inte rymmas. Och två CD-skivor till varje bok blir alldeles för dyrt.
Det jag väntar och hoppas på just nu är att det ska bli möjligt, både prismässigt (DVD är ju dyrare) och praktiskt (spelare som tar DVD måste bli mer spridda) att lägga låtarna på DVD. En dröm…
Ett mixerbord kommer upp på skärmen. Man kan mixa ned solot lite, så att man hör det som ett stöd, eller ta bort det helt och hållet. Man kan ta bort alla kompgitarrer, eller bara en, och spela nånting helt annat själv. Och eftersom en DVD rymmer så mycket kunde det till och med finnas långsammare versioner av hela låtar… Och varför inte tabulatur som syns på skärmen och följer med musiken när man spelar upp den…
Det vattnas lite i munnen.
Kanske i nästa version.
Numera (det här skrivs våren 2020) är CD-skivan i stort sett försvunnen, liksom CD-spelaren. Den förmodligen sista elgitarrbok jag gjorde, Nya Elgitarr, som avsevärt försenad kom ut 2016, hade en CD-skiva men också mycket material på nätet. Trombon.nu och Popboken har inga CD-skivor. Det är förstås praktiskt och billigt för förlag, och enkelt för musikhandlare, att slippa de lätt stulna skivorna. Ändå var de enormt mycket bättre än kassettband – jag minns den vikarierande gitarrlärare i begåvningsreservens absoluta fronttrupper som ringde mig 1990 och skrek om att kassettbandet till Elgitarr 2 var ostämt. Han hävdade ilsket och mångordigt att hans bandspelare minsann var korrekt, och jag var tvungen att kolla tre olika ex av bandet med fyra bandspelare innan jag blev lugn. … För köparen/användaren har naturligtvis mp3-filer och annat nätbaserat ljud bara fördelar. Nackdelarna drabbar förlagen (och författarna), än mer än förr; jag vet inte hur många av mina böcker jag har upptäckt på nätet, slarvigt inskannade och utlagda till allmän beskådan likt de skändade mordoffer de är. Jag önskar att jag hade fått göra böcker med LP-skivor (”skivspelare bifogas”) … men det blev inte så. Men det var kul så länge det varade. Som sårläkaren sa.