Den här operan – berättelsen om hur Cortes kunde erövra Mexico med bara 600 soldater eftersom aztekernas kejsare Montezuma trodde att Cortes var en gud – uruppfördes av Piteå kammaropera hösten 1997.

Musik: Jan Ferm
Text: KG Johansson

”Ahora todo está por el suelo, perdido, que no hay cosa”(I dag är allt detta jämnat med marken, förhärjat så att intet är kvar)
– Bernal Diaz del Castillo, Historia verdadera de la Conquista de la Nueva Espana

”He came dancing across the water,
With his gallions and guns”
– Neil Young, Cortez the killer

MONTEZUMAS DÖD
Den aztekiska kulturen i Mellanamerika, som krossades av spanska erövrare under
1500-talet, är intressant på många sätt. Ett inslag i aztekernas världsuppfattning som ter
sig särskilt svårbegripligt i dag är deras fascination inför döden, kombinerad med tron
att gudarna krävde människoblod och människohjärtan för att låta världen leva vidare.
Den tron ledde till människooffer i en mängd som knappast har setts i någon annan
kultur; bland annat förde aztekerna det så kallade ”blomsterkriget” mot närliggande
stater, i syfte att ta fångar för att offra till gudarna.

Handlingen i operan ”Montezumas död” återger i princip den historiska sanningen om
hur Hernan Cortes kunde erövra detta märkliga imperium med bara några hundra
soldater. Enligt historieskrivningen (t ex Bernal Diaz del Castillos berömda bok om
Cortes erövringståg) hände följande: Trots sitt stora numerära överläge blev aztekernas
kejsare Montezuma handlingsförlamad, eftersom Cortes hade landstigit i Mexiko på just
den dag när den tidigare fördrivna ormguden Quetzalcoatl skulle komma tillbaka.
Gudens återkomst skulle enligt aztekernas religion innebära världens undergång. Även
när Montezuma och Cortes möttes höll Montezuma envist fast vid sin tro att Cortes
verkligen var en gud. Detta ledde till att Montezuma lät sig fängslas av Cortes utan att
göra motstånd; och när Cortes bad Montezuma att hålla ett tal till aztekerna för att
undvika ett uppror gick Montezuma med på hans begäran. Under talet träffades
Montezuma av en kastad sten. Han avled ett par dagar senare.

Cortes ankomst till Mexiko (den 22 april 1519, enligt europeisk tideräkning) var en
ytterst märklig historisk slump. Cortes landsteg inte bara på den förutsagda dagen, utan
hade också med sig segelfartyg, hästar och kanoner. Sådana för aztekerna okända
vidunderligheter förekom i profetian om ormguden. Dessutom hade Cortes ljus hy och
svart skägg, vilket liksom svarta kläder ingick i beskrivningen av Quetzalcoatl; och
eftersom den 22 april 1519 var en långfredag råkade Cortes till och med vara klädd i
svart när han steg i land! Det är inte alldeles svårt att förstå Montezumas vankelmod
inför situationen. Hur skulle världens nutida ledare bete sig, om ett främmande
rymdskepp verkligen landade utanför Vita huset – eller inför en vetenskaplig
förutsägelse om att en komet kommer att kollidera med vår planet inom ett par
månader?

Berättelsen om Cortes och Montezuma har flera andra fascinerande drag. Cortes var en
äventyrare som hade flytt från sin guvernör på Kuba, och som erövrade hela Mexiko
utan tillstånd; först två år efter Montezumas död 1520 kom ett brev från Karl V som
erkände Cortes rätt till erövringen. Den unga aztekiska prinsessan Malintzin, som gavs
åt Cortes vid fjorton års ålder och hjälpte honom att erövra landet genom att fungera
som tolk, är också ett fängslande levnadsöde – än i dag diskuteras det i Mexiko om hon
förrådde sitt land eller inte.

Kan man säga att Montezuma handlade fel? Borde han ha insett att Cortes var en
människa, borde han ha kämpat? Motstånd skulle i längden bara ha lett till mer
blodsutgjutelse, med samma slutresultat. De hänsynslösa européerna, som kom
dansande över vattnet, var besatta av tanken på sin kulturs och sin religions
överlägsenhet, plikten att underkuva resten av världen: the white man´s burden, som
Kipling kallade det flera hundra år senare. Den besattheten, tillsammans med
européernas teknologiska överlägsenhet, gjorde utgången oundviklig. Montezuma var
dömd till undergång så snart spanjorerna kom, och för honom kunde Cortes lika gärna
ha varit en gud. I vår berättelse sammanfattar Montezumas syster Papantzin den tanken i sin sista sång till Cortes:

Han trodde att du var en gud.
Så fel han hade, min bror, kejsaren,
och så rätt!