”Ahora todo está por el suelo, perdido, que
no hay cosa”(I dag är allt detta jämnat med marken, förhärjat
så att intet är kvar)
– Bernal Diaz del Castillo, Historia verdadera de la Conquista de
la Nueva Espana
”He came dancing across the water,
With his gallions and guns”
– Neil Young, Cortez the killer
|
MONTEZUMAS DÖD
Den aztekiska kulturen i Mellanamerika, som krossades av spanska erövrare
under
1500-talet, är intressant på många sätt. Ett inslag
i aztekernas världsuppfattning som ter
sig särskilt svårbegripligt i dag är deras fascination
inför döden, kombinerad med tron
att gudarna krävde människoblod och människohjärtan
för att låta världen leva vidare.
Den tron ledde till människooffer i en mängd som knappast har
setts i någon annan
kultur; bland annat förde aztekerna det så kallade ”blomsterkriget”
mot närliggande
stater, i syfte att ta fångar för att offra till gudarna.
Handlingen i operan ”Montezumas död” återger i
princip den historiska sanningen om
hur Hernan Cortes kunde erövra detta märkliga imperium med bara
några hundra
soldater. Enligt historieskrivningen (t ex Bernal Diaz del Castillos berömda
bok om
Cortes erövringståg) hände följande: Trots sitt stora
numerära överläge blev aztekernas
kejsare Montezuma handlingsförlamad, eftersom Cortes hade landstigit
i Mexiko på just
den dag när den tidigare fördrivna ormguden Quetzalcoatl skulle
komma tillbaka.
Gudens återkomst skulle enligt aztekernas religion innebära
världens undergång. Även
när Montezuma och Cortes möttes höll Montezuma envist fast
vid sin tro att Cortes
verkligen var en gud. Detta ledde till att Montezuma lät sig fängslas
av Cortes utan att
göra motstånd; och när Cortes bad Montezuma att hålla
ett tal till aztekerna för att
undvika ett uppror gick Montezuma med på hans begäran. Under
talet träffades
Montezuma av en kastad sten. Han avled ett par dagar senare.
Cortes ankomst till Mexiko (den 22 april 1519, enligt europeisk tideräkning)
var en
ytterst märklig historisk slump. Cortes landsteg inte bara på
den förutsagda dagen, utan
hade också med sig segelfartyg, hästar och kanoner. Sådana
för aztekerna okända
vidunderligheter förekom i profetian om ormguden. Dessutom hade Cortes
ljus hy och
svart skägg, vilket liksom svarta kläder ingick i beskrivningen
av Quetzalcoatl; och
eftersom den 22 april 1519 var en långfredag råkade Cortes
till och med vara klädd i
svart när han steg i land! Det är inte alldeles svårt
att förstå Montezumas vankelmod
inför situationen. Hur skulle världens nutida ledare bete sig,
om ett främmande
rymdskepp verkligen landade utanför Vita huset – eller inför
en vetenskaplig
förutsägelse om att en komet kommer att kollidera med vår
planet inom ett par
månader?
Berättelsen om Cortes och Montezuma har flera andra fascinerande
drag. Cortes var en
äventyrare som hade flytt från sin guvernör på Kuba,
och som erövrade hela Mexiko
utan tillstånd; först två år efter Montezumas död
1520 kom ett brev från Karl V som
erkände Cortes rätt till erövringen. Den unga aztekiska
prinsessan Malintzin, som gavs
åt Cortes vid fjorton års ålder och hjälpte honom
att erövra landet genom att fungera
som tolk, är också ett fängslande levnadsöde –
än i dag diskuteras det i Mexiko om hon
förrådde sitt land eller inte.
Kan man säga att Montezuma handlade fel? Borde han ha insett att
Cortes var en
människa, borde han ha kämpat? Motstånd skulle i längden
bara ha lett till mer
blodsutgjutelse, med samma slutresultat. De hänsynslösa européerna,
som kom
dansande över vattnet, var besatta av tanken på sin kulturs
och sin religions
överlägsenhet, plikten att underkuva resten av världen:
the white man´s burden, som
Kipling kallade det flera hundra år senare. Den besattheten, tillsammans
med
européernas teknologiska överlägsenhet, gjorde utgången
oundviklig. Montezuma var
dömd till undergång så snart spanjorerna kom, och för
honom kunde Cortes lika gärna
ha varit en gud. I vår berättelse sammanfattar Montezumas syster
Papantzin den tanken i sin sista sång till Cortes:
Han trodde att du var en gud.
Så fel han hade, min bror, kejsaren,
och så rätt! |