Läs hela libretton >>>
"Få Shakespearepjäser har lockat till så ursinniga omtolkningar som "Macbeth". Jag tänker på filmatiseringar som Kurosawas "Blodets tron" och Bertoluccis "Före revolutionen". Orsaken är givetvis dess modernitet - de våldsamma konsekvenserna när en människa spränger sina länkar, tar ett nytt namn, liksom offside, och gör sig till "den förste". Blir orsakslös. Verdis operaversion tillhör hans tidiga mästerverk: primitivt pulserande, klassiskt skarp och med ett brant spel mellan ljus och mörker. I denna opera har den norrländska tonsättaren och naivisten Jan Sandström nu klivit in - och inte kommit ut. Hans "Macbeth2" fick en spektakulär urpremiär på Göteborgsoperan i lördagskväll.

"Macbeth2" är en opera genom en opera. En nästan befintlig opera som efter hand avslöjas vara en repetition av en nästan helt ny opera. En form som regissören Staffan Aspegren och hans partner Lars Östbergh (scenografi), Annsofi Nyberg (kostym) samt Linus Fellbom (ljusdesign) fått att formligen brisera av leklynne. Här finns ett sceniskt humör som är en lisa på en scen som alltför ofta verkar få regissörer i de mest iskylda oratoriestämningar. Men inte bara så. Arenan är laddad så att minsta skiftning blir synlig. Den är stiliserad och samtidigt djupt Verdisk: allt som sker äger rum på "torget" - mitt ibland kören.

Det som fascinerar mig mest är hur de frekventa distanseringsgreppen egentligen inte ändrar på något - operan fortsätter med en oförminskad känsla av att allt förblir lika glidande och sammanblandat. Orsaken är att Sandström aldrig helt skiljer sig själv från Verdi. Kompositionen glider in och ut ur Verdis musik i ett närmast psykedeliskt flöde. Proportioner manipuleras och förvrids akustiskt eller elektroniskt. När som helst blir operan rent tal eller bara ljudeffekt. En attityd till originalet som man förknippar med samplingskulturen - där man inte skulle dra sig för att kalla ett sådant verk för: "Verdis Macbeth - the rough mix".
Här möter vi Ulrika Tenstams Garbomelodramatiska Lady som med isande kraft och repetetiv gestik "tar sig in" i Verdis berömda aria med isande kraft och senare försvinner i galenskap till en allt-är-förlorat-musik där Verdi vridits mot Morricones. Ingemar Anderssons Macduff som nu (äntligen - han är ju tenoren!) får avslöja sin lust till Ladyn och Mats Persson vars Banco mullrar djupare och egentligare och som klarar det sensationella omslaget då festen i operan blir till efterfesten under arbetet med operan - då denne nyss mördade väcks av ett: "Fan, vad du ser hängig ut!"

Men det intressanta med detta omslag - som sker i mitten av operan och inte i slutet - är vad som händer med Macbeth själv. Marcus Jupither har redan tidigare, efter mordet på Duncan, gjort honom till ett förvirrat barn - inte olikt den Wozzeck han gjorde på samma scen för ett par år sedan. Här överraskar Sandström med en ånger-musik i svensk viston som bara är en föraning om vad som skall komma. Från och med "efterfest"-förändringen är det uppenbart att Macbeth är Sandström själv. Tonsättaren som förirrat sig in i ett operaprojekt som i varje steg hotar att förgöra det han tror på. Det är barnet, arvingen, eller skall vi säga själva ursprungligheten som står på spel. Man hör ironin i den påhittat konstruerade musiken som repeteras - en parodisk ultramodernism. När en inspicientröst förklarar att repetitionen är slut kan så Macbeth - ensam inför publiken vräka ur sig det mest modernistförbjudna - en stor fet musikalhymn à la Sondheim. Fast där är det bara nästan slut. Återstår gör finalscenen och den är barnets - precis som i "Wozzeck": en liten gosse vid pianot, underhållande en disträ vuxenvärld med två ackord och en ramsa.

– Martin Nyström I DN